Medan det har satsats en hel del på mediekunskap bland barn och unga de senaste åren, har litet gjorts för att hjälpa oss där hemma med den delen av föräldraskapet. Och ibland kan det gå rätt galet – som t.ex. i den nyhet som man idag skriver om i Computer Sweden: en förälder i Frankrike valde att ta i med hårdhandskarna för att få barnen att sluta vara på sina skärmar och lyckades samtidigt slå ut internet för alla i hela staden. Knappast riktigt det som pappan tänkte sig.

Att fundera på barn och ungas medieanvändning är inget nytt. Det finns t.ex. massor med artiklar om barns TV-användning, exempelvis publicerades redan 1965 artikeln ”Television in the lives of our children”, 1978 ”The effect of TV viewing on the educational performance of elementary school children”, och 1980 ”Helping elementary school children learn about TV”. Då ett nytt fenomen får plats i vårt samhälle och vår vardag är det klart att vi behöver lära oss förstå det nya och hur vi ska hantera det på bästa sätt.

Även om skolan och biblioteket kan göra mycket för att hjälpa barnen bli medvetna och aktiva mediekonsumenter och -producenter, är såklart föräldrarnas roll central. Men att stödja och fatta bra beslut inom ett område där man inte alls känner sig hemma är inte lätt. Reaktionerna sitter inte i ryggmärgen och vi har ingen intuition för hur vi ska bemöta barnens frågor, våra egna farhågor eller varningar som sprids på nätet. Det är lättare att fokusera på regler och begränsningar (vad barnet inte ska göra) i stället för att visa på möjligheter (vad barnet kunde göra för att dra nytta av mediet). Likaså är vi som föräldrar oftare reaktiva än proaktiva – vi reagerar då vi läser en nyhet eller ser en varning på sociala media, i stället för att beakta digitala frågeställningar som en naturlig del av det övriga föräldraskapet.

Hur ska vi då hantera det hela? Inför det första inlägget i vår serie ”Fredagens forskning” har jag grävt lite i just den frågan – vad säger forskningen om hur vi vuxna hanterar våra barn och ungas internetanvändning. Om du inte orkar läsa hela genomgången (PDF), får du nedan en sammanfattning i fyra punkter 🙂

Sammanfattning

Punkt 1: Det finns tre huvudsakliga medieringsstrategier för hur vi som föräldrar kan stödja barn i deras liv online: restriktiv, möjliggörande och observerande.

• Restriktiv mediering karaktäriseras av regler och kontroll, t.ex. vad gäller skärmtid eller uppföljning av vad barnen gör på nätet.
• Möjliggörande mediering innebär att man engagerar sig i det barnen gör online, via aktiv kommunikation och instruerande. Hit hör också samanvändning, dvs. att göra saker tillsammans i det digitala.
• Observerande mediering handlar om att passivt observera det barnen gör i det digitala, t.ex.  att se på när ett barn spelar.

Punkt 2: Medieringsstrategierna ger olika resultat, och det finns inget klart svar om vilken som s.a.s. är bäst.

• Restriktiv mediering minskar visserligen internetanvändningen, men kan leda till att barn och unga inte får den erfarenhet som behövs för att lära sig de färdigheter och skaffa de erfarenheter som behövs för att vara trygg online.
• Möjliggörande mediering leder till ökad internetanvändning, men ger också barnen bättre förutsättningar och färdigheter att hantera det de möter online.

Punkt 3: De flesta föräldrar använder olika typer av mediering, t.ex. beroende på mediet, barnets ålder, barnets eller de egna digitala färdigheterna samt de egna attityderna.

• Ju mer digitalt kompetent man själv eller barnet är, desto vanligare är det att man använder möjliggörande mediering.
• Föräldrarnas attityder och digitala färdigheter påverkar medieringen och barnens vilja att komma till en då det kniper.
• Ju yngre barnet är, desto oftare använder man restriktiv mediering.

Punkt 4: ”Gör som jag säger, inte som jag gör” fungerar inte – om vi vill att barn ska följa de regler och förhållningssätt vi bestämt, måste vi också själva göra det.

Det finns mycket att säga om det här temat, och vi kommer att återkomma till det även framöver. Det finns inga enkla svar, men en slutsats man kan dra baserat på denna genomgång är att en balanserad kombination av restriktiv och aktiv mediering troligen är ett bra val. Dels kan det finnas behov för konsekventa regler och förhållningssätt inom familjen, dels behöver man som förälder vara villig att lära sig nytt, engagera sig i det barnen gör och ge dem stöd och möjlighet att själva utforska, skaffa erfarenheter och bygga egna strategier och färdigheter för att tryggt röra sig online.

Det finns inte heller någon kurs som ger oss de ”rätta” svaren (även om det vore väldigt bekvämt!) eftersom familjens värderingar, olika personligheter, skilda behov etc. dessutom kan leda till att svaren är olika från en familj till en annan. Men vi kan prata med barnen om vad de gör, bolla tankar med andra föräldrar och utveckla de egna digitala färdigheterna.