Nu i veckan påminde Facebook mig om en kolumn jag skrev i vår lokala tidning Pargas Kungörelser för ett år sedan. Rubriken var ”Om du inte slutar nu slår jag av wifit”, och som du kanske gissar handlar den om att vara förälder till barn som tycker om att spela.
Jag är själv en spelnörd och har spelat så länge jag kommer ihåg – allt från kortspel och brädspel till datorspel och escape rooms. Nästan på dagen för två år sedan fick mitt spelande till och med vara med i en intervju för Forum – som för övrigt var den mest annorlunda photoshooten hittills, då jag fick gå in i en Call of Duty-miljö 🙂
Spel är alltså ett tema som ligger mig nära om hjärtat, samtidigt som jag också har haft väldigt många duster med barnen kring deras spelande. Det är inte alltid så lätt att leva som man lär…
Spelfostran
För en vecka sedan, fredagen den 28.1, var jag med på ett tvåspråkigt webbinarium på temat spelfostran som ordnades av EHYT r.f. inom projektet Spelkunskap. Projektledare Annukka Såltin diskuterade med Mikko Meriläinen från Tammerfors universitet och Mathilda Ståhl från Åbo Akademi, som båda forskar kring ungas spelande ur olika perspektiv. Även om mycket av det som sades var bekant sedan tidigare, var det en väldigt bra, nyanserad och balanserad diskussion. Jag vill här lyfta upp några punkter ur diskussionen, men för dig som vill se webbinariet kommer det inom kort att publiceras på EHYT:s Youtube-kanal.
Både Mikko och Mathilda poängterade att spelandet är en av många delar som hör till barn och ungas liv, och inte ska ställas ”emot” det s.k. ”riktiga livet”; spelandet är inte mindre värt än andra delar.
Det gäller också att komma ihåg att många av de spel som barnen spelar inte är ”enkla”, sådant som man så att säga gör med vänstra handen. För att bli bra krävs en hel del träning och färdigheter, vilket inte minst blir tydligt inom e-sport. Att spela ger också möjligheter att lära känna och hantera sina känslor. Och då spelar det ingen roll om det är på fotbollsplanen, kring ett brädspel eller i ett digitalt spel. Situationerna är de samma.
Ett citat som jag tog med mig var då Mikko sade ”att begränsa är inte att stödja”. Så mycket klokhet i så få ord. Barn och unga behöver lära sig och få verktyg för att hantera sitt spelande, precis som andra delar i livet. I vissa situationer behövs ingen eller litet ledning och i andra behövs väldigt tydliga och skarpa gränser, men sådana ska inte ges ”bara för att”. Det finns ingen ”one-size-fits-all”-lösning.
En utmaning är såklart att vi vuxna inte växt upp med tekniken och inte har några klara svar. Men fastän vi inte vet allt och inte är särskilt intresserade, så behöver vi ha ett öppet sinne och intressera oss för det barnen gör. Det är dessutom lätt att vara orolig och rädd för sådant vi inte känner till.
Och – det som sagts förr men inte kan påpekas tillräckligt många gånger: varje barn behöver någon vuxen omkring sig som hen kan anförtro sig till, oberoende av om det gäller sådant som händer i det fysiska eller på skärmen. Oberoende av vilka farhågor vi har eller vad som händer så måste vi vuxna kunna hålla oss lugna och – ja, vara vuxna. Som Elza Dunkels brukar säga: ”En rädd och upprörd vuxen är ett sämre stöd.”
Vilken utmaning väljer du?
Mathilda och Mikko uppmanade också alla att utmana sig själv som spelare och spelfostrare. Hur tänker vi kring spel? Vilka farhågor har vi? Vad kan vi göra för att lära oss lite mer om barnens spelvärld? Borde vi själva testa något nytt spel?
För egen del var svaret enkelt. Jag spelar som sagt en hel del olika spel själv, både ensam och med barnen, och tycker ändå att jag är ”helt ok”. Men Rocket League – spelet som spelas i det finlandssvenska skolmästerskapet – det är helt omöjligt för mig! Så det får bli min utmaning.
Tilläggsmaterial
EHYT r.y. har också gett ut en del material på svenska om spelfostran. Diskussionskortet innehåller fem enkla instruktioner som kan förebygga problem och användas som stöd för en bra dialog kring spelande. Spelfostrarens handbok öppnar upp spelvärlden på ett mångsidigt och intresseväckande sätt.